Lite att läsa och begunda

Så kan det gå.

En fiktiv historia med vissa delar hämtade från verkligheten

1990. 

Glad och positiv till vad framtiden hade att erbjuda mig, gick jag som 18-åring ut en två och ett halvt års utbildning som tandtekniker vid fackskolan i Västerås. Examen var i december och jag hade äran att få skolans vackraste flicka, Lilian, som bordsdam. Kvällen för examensfesten råkade bli en riktigt kall kväll, ja nästan 15 minusgrader. Lilian hade alltför tunna kläder och jag frågade min pappa om inte mamma hade någon kappa att låna ut. Det hade hon inte, men min fars bäste väns fru, som just då var på besök, lånade gärna ut sin mycket exklusiva ozelotpäls. Den var som skuren på Lilian. När vi kom ut på gatan för att vänta på taxin, som vi hade beställt, kom ett gäng ungdomar fram till oss. De var väldigt aggressiva och sa att de var djurrättsaktivister och att vi var riktiga svin som hade ett djur som klädplagg. Plötsligt drog en av aktivisterna upp en färgburk och började spreja på pälsen. Det var en protest mot människans sätt att behandla djuren, sa de och försvann.

Där stod vi och det var så här allt började.

Jag blev skyldig 55.000 för pälsen.

För att betala tanten för pälsen blev jag tvungen att jobba både dagar som tandteknikerassistent och kvällar på en pizzeria i närheten. Efter tre månader tyckte jag att det var dags att ta ut lön från pizzerian. Då kom plötsligt hälsomyndigheten och stängde igen pizzerian, och där stod jag utan lön, och någon lönegaranti fick jag inte för att jag bara arbetat där i tre månader. Någon mer tandtekniker behövdes inte och jag blev uppsagd.

Jag gjorde då upp en avbetalningsplan med pälstanten och började studera på kvällarna till styrman. Efter två år kunde jag med hjälp av ett lån med min gode vän som borgensman, köpa mig en liten båt. Jag fick genast kontrakt på frakt av miljögods mellan Västerås och Holland. På min första resa mot Holland blev jag dock bordad av några Greenpeace aktivister som blockerade mig i två veckor. De sa att min last var miljöfarlig. På så sätt miste jag kontraktet och blev skadeståndsskyldig mot uppdragsgivaren.

Min gode vän ville ha tillbaks sina pengar som banken nu krävde av honom, och jag kunde ju inte sälja båten, då den visade sig vara sjöoduglig. Den gick inte ens att sälja på kronofogdemyndighetens konkursauktion.

Eftersom jag inte kunde betala min gode vän så blev vi osams. Tanten med pälsen ägde fastigheten där jag hade min lilla etta, och eftersom hon nu inte heller fick några pengar så sa hon upp hyreskontraktet.

Där stod jag på gatan med det enda jag ägde, en väska med mina kläder, skulder upp över öronen, men ändå vid gott mod.

Allt skulle nog ordna sig tänkte jag och försökte att ringa till mina föräldrar som båda just förlorat sina arbeten på grund av arbetsbrist, som man på 90-talet kallade utlokalisering till lågprisländer. Men eftersom de hade fått sin telefon avstängd på grund av obetalda räkningar, gick det inte att få tag på dem.

Optimist som jag är hoppades jag ändå på att kunna betala mina skulder. Men man måste ju få in pengar på något sätt, så jag satte omedelbart igång med att söka arbeten. Ganska omgående fick jag napp. Jag behövde bara sova på en parkbänk i två dagar innan Frälsningsarmén tog in mig på ett hem för alkoholister. Där träffade jag en man med stora visioner som lyssnade på min tragiska berättelse. Han hjälpte mig genast genom att presentera några dokument och handlingar som han sa inte var så viktiga, men ändå kunde ge gott om pengar bara jag skrev på. Jag läste igenom allt och det såg bra ut. Min andel skulle bli femtiotusen kronor, femtusen nu och resten när allt var klart. Eftersom jag behövde pengar så skrev jag på. När jag skrivit på sa han att pengarna skulle komma i morgon. Dagen efter var han borta.

Efter några dagar fick jag fick jobb på ett lager i närheten och där kunde jag också sova på nätterna, bara jag höll mig tyst. En natt hördes ett väldigt dån och in genom garageporten kom en stor truck körandes. Snabbt hoppade det ur tre män med rånarluvor och slängde in alla videoapparater som fick plats i deras bil. Jag hann inte reagera och tordes inte röra mig där jag låg. De såg mig nog inte för de körde iväg lika snabbt som de kom. Förundrat gick jag fram och tittade på förödelsen. Någon hade slängt av sig luvan och jag tog upp den för att se på den. Just när jag stod där med luvan i handen kom en massa poliser med dragna vapen in i lokalen. Det tysta larmet hade gått och poliserna kastade sig nu över mig.

På stationen förklarade jag att jag bara sov i lagret, men de trodde mig inte, då jag ju inte kunde säga att jag också jobbade där på dagarna. Min chef hade nämligen förklarat för mig att han ”glömt” att betala arbetsgivaravgiften och att jag kanske kunde ha överseende med detta då han ju kunde råka riktigt illa ut om någon trodde att det var avsiktligt.

Tiden i häktet gick ändå ganska fort. Det blev värre på fängelset, där alla trodde på ett falskt rykte att jag skulle varit en våldtäktsman. Men drygt ett år efter misshandeln, som följde på den falska anklagelsen, då jag skrevs ut från sjukan, hade jag bara två år kvar i isolering. Jag släpptes en regnig novemberdag, efter tre år och fyra månader. Någon på förrådet hade tagit mina kläder och jag stod där i kortbyxor. Men positiv till livet som jag alltid varit, tog jag nya tag och sökte direkt ett arbete. Jag lärde mig snabbt att arbetsmarknaden var något överhettad. Ingen ville ju heller ha en f. d. kriminell så jag fick plocka tomburkar under läktarna på stadion. Tredje dagen när jag skulle försöka komma åt en tomburk som låg i botten av en papperskorg, skar jag mig på öppningen. Det gjorde inte särskilt ont, men strax därefter blev jag illamående och så sjuk att jag hämtades av ambulans på den parkbänk där jag hade min huvudsakliga nattsömn. Någon hade sett mig blek som en huvudvärkstablett, kräkas och yra om att jag skulle betala mina skulder en dag. Beskedet att jag fått sepsis och även hepatit B förstod jag inte förrän doktorn förklarade konsekvenserna för mig.

När jag så småningom, efter sex veckors behandling skrevs ut från sjukhuset, kände jag att livet ändå hade någon mening. Snön var halvmeterdjup och mina sandaler kändes inte alls som snöskor. Men än värre var att mitt samvete nu började tära på mig. Det var ju ändå åtta år sedan jag borde betalat mina skulder och nu var de ju dubbelt så stora på grund av den ränta som tillkommit. Men jag började genast att söka arbete. Då, när jag satt framför datorn på arbetsförmedlingen, kom tre poliser fram till mig och frågade vem jag var. Jag hade ju inget att dölja och sa som det var. Förhören om mina engagemang i arton bolagsstyrelser visade sig ge goda resultat, för åklagaren. Jag fick fyra år för grova bedrägerier och gäldenärsbrott. Vad jag förstod, måste det ha att göra med de papper jag skrivit under på Frälsningsarméns härbärge några år tidigare. Men tiden gick ändå ganska fort. Jag fick sitta drygt två år innan man släppte mig. Nu ville inte min familj veta av mig, då jag ju var en återfallsförbrytare och förmodligen också sociopat, som psykologen hade uttryckt det. Jag kände att det nu ändå var dags att börja tänka på att återbetala mina skulder. Jag sökte nu arbete som tandtekniker och fick faktiskt ett löfte om en assistenttjänst om jag bara hade en bostad. Bostad var det värre med, eftersom jag ju inte kunde visa att jag hade ett arbete eller tidigare inkomst. Alltså fick jag inget jobb för att jag inte hade bostad eller om man så önskar uttrycka det, jag fick ingen bostad för att jag inte hade något jobb. Optimisten hos mig började misströsta. På mina ändlösa vandringar träffade jag en dag en väldigt välklippt man som inte tyckte om mina åsikter om demokrati och varje människas lika värde. Han misshandlade mig grovt och efter en månad i koma fick jag svårt att gå. Men stödd på mina kryckor sökte jag ändå ett sätt att försöka återbetala mina skulder.

Jag såg en kväll genom fönstret på kiosken, bredvid soptunnorna, där jag brukade sova, en äldre kvinna som räknade dagskassan. Plötsligt slog det mig en tanke att de där pengarna skulle kunna hjälpa mig att komma igång, ja åtminstone ge mig tak över huvudet. Jag gick fram till fönstret och knackade på försiktigt. Hallå, sa jag, det här är ett rån. Hon tittade på mig som om jag skämtade och så började hon skratta hejdlöst. Ja, hon vek sig dubbel av skratt och gav mig ett paket vaniljrån och sa att jag skulle gå hem och njuta av utdelningen. Jag kunde inget göra, utan såg bara hur hon packade sina saker och vandrade skrattandes bort mot busshållplatsen en bit längre bort.

Nu började jag allvarligt fundera på om inte mitt liv borde se annorlunda ut. Jag hade ju hittills strävat efter att göra rätt för mig och det hade ju bara blivit värre desto mer jag ansträngt mig. Kanske skulle jag ändra taktik. Och det var nu jag började planera för det som så småningom skulle bli vändpunkten, den stora förändringen.

Ett par dagar tidigare hade jag sett att en juristfirma annonserat om att man hjälper personer som råkat illa ut. Redan dagen efter gick jag dit och från och med den dagen började mitt nya liv. Problemet med pälsdamen löste sig då man fann att mina föräldrar haft en hemförsäkring som täckte händelser som den för 8 år sedan. Hon fick till slut sina pengar och hon blev så glad att jag fick flytta in i en bostad som var ledig i en av hennes hyresfastigheter.

När det gäller avtalet gällande båttransporten visade det sig att ansvaret för försäkring av godset vilade på uppdragsgivaren. Detta ledde till att jag efter en civilprocess mot uppdragsgivaren fick rätt och att han fick betala skadestånd till mig för att han sagt upp avtalet i förtid. Greenpeace dömdes efter en lång process till böter och skadestånd då det visade sig att avfallet inte alls var miljöfarligt utan ekologiskt avfall från sorteringsstationen i Huddinge.

Mannen som på Frälsningsarméns härbärge hade fått mig att skriva på handlingar som orsakade mitt första fängelsestraff visade sig vara en känd bedragare och efter en längre tids utredning fick man tag på honom och han erkände nu eftersom han hade blivit frälst. Jag fick resning och friad och fick ett skadestånd av JK för min tid i fängelset.

Samtidigt med den utredningen gjorde polisen ett stort tillslag i en villa i Nacka. Där hade man i en källare funnit 240 oanvända videoapparater, troligen osäljbara eftersom DVD-spelare hade slagit igenom för länge sedan. Mannen som visade sig bo där då och då kom från Serbien och han erkände att han för några år sedan hade gjort ett inbrott och någon annan fått skulden. Resning begärdes av min jurist även i detta fallet och jag fick så småningom ett skadestånd även för den fängelsevistelsen.

Nu började man att undersöka vad som hade hänt med mig i fängelset och det visade sig vara en känd ryktesspridare och våldsman som misshandlat mig och ett stort antal andra fångar. Kriminalvården hade underlåtit att omplacera honom efter några incidenter så nu blev det en process även mot myndigheten. Jag och några till fick till slut skadestånd och en ursäkt från Kriminalvården för det som hänt. Gärningsmannen tog en överdos en månad senare.

Det enda som jag inte ville utreda var den välklippta unga mannen som inte hade gillat mina åsikter. Jag hade nämligen fått syn på honom i ett reportage om ungdomar som bytt bana till att bli politiker. Det visade sig att han numera var en kostymklädd lite sofistikerad ung man, kommunalråd i Enköping och att han skulle ställa upp till riksdagsvalet året därpå. Jag insåg att det skulle bli för svårt att få en politiker fälld. 

Jag hade nu en ansenlig summa pengar på grund av skadestånden. Upprättelser och försoning med familjen gjorde att jag nu kunde glömma och förlåta. Jag gick vidare i livet med ett leende.

Jag flyttade så småningom till en villa i Danderyd. Jag startade en firma för tandhygien och affärerna gick bra. Efter ett tag behövde jag en medarbetare och annonserade efter det på nätet. Många var det som svarade. Jag läste igenom alla CV och ett av dem fick mig att fundera lite. Jag tyckte att jag kände igen historiken. Det var en dam i min egen ålder och hon hette Lilian Andersson. Jag svarade att hon var välkommen på intervju och mycket riktigt visade det sig att det var min gamla flickvän från tiden med pälsincidenten. Vi hade mycket att prata om och eftersom jag kände till hennes meriter då vi ju också gått på samma utbildning så anställde jag henne.

Efter bara någon månad började vi umgås lite mer privat och det slutade med ett förhållande. Nu visade det sig att hon var gift sedan två år och då hon visade mig fotot på sin make fick jag en flashback. Det var ju den tidigare så välklippte man, och numera politiker, som har misshandlat mig tolv år tidigare. Skilsmässan blev svår för honom och särskilt svårt blev det när jag berättade att det var mig som han hade misshandlat. Han undrade hur mycket jag ville ha för att hålla tyst eftersom uppmärksamheten i och med hans skilsmässa nu var så stor att ytterligare en skandal skulle kunna innebära slutet på hans politiska karriär. Jag ville inte ha några pengar men sa att om han lämnar huset, båten och bilen till sin exfru så håller jag tyst. Sagt och gjort. Hunden fick han behålla då jag har allergi. Några barn hade de ju inte hunnit skaffa då hans politiska karriär inte hade givit någon tid för någon sexuell aktivitet enligt Lilian.

Livet var nu bättre än jag någonsin kunnat drömt om, firman gick bra, min fru var helt underbar och vi fick till slut fyra barn.

Hade jag inte gått in den där dagen på juristfirman så vet jag inte hur det hade slutat. Jag var så långt ner i skiten man kan komma och tack vare den hjälp jag fick kunde jag nu leva ett liv i harmoni.